Ariège, Aude och Pyrénées Orientales?

Påsken efter flytten hem, dvs påsken 2008, beslöt vi oss för att kolla upp området längst i söder, och göra ett besök bland katarborgarna. Barnen var fortfarande ganska små då, 8 och 6 år gamla och tyckte det var spännande. Vi flög till Toulouse och hyrde en bil. Via lunch i Mirepoix körde vi sedan söder ut mot bergen.

Det var vårväder och milt. På eftermiddagen kom vi fram till Montségur, en borg jag länge väntat på att få besöka. Jag hade under hela vår tid i Frankrike varit fascinerad av katarerna och katarismen och kände en stark dragning till området, speciellt Montsègur. Vi stannade till helt kort vid uppfarten till borgen och fortsatte sedan till själva byn för att checka in på byns lilla Auberge.

Efter en lugn kväll med en god middag på det lilla värdshuset sov vi gott hela natten alla fyra. När jag vaknade på morgonen var det fullkomligt tyst, jag smög mig upp och tittade ut genom fönstret. Det hade snöat! Nedanför vårt fönster låg en extra stor snödriva, medans jag stod och tittade ut hände något i snödrivan. En jättestor Pyrenéerhund reste på sig och skakade av sig snön!

Ett besök på Montségur verkade ha gått om intet och vi bekymrade oss över hur vi skulle kunna ta oss ner från byn högt upp bland bergen på ett säkert sätt. Bilen vi hyrde hade bara sommardäck och vägen (utan vägräcken) var fullständigt glashal.

Värdshusvärden gav oss rådet att vänta tills "snösvängen" kommit förbi efter lunch och det lät klokt. Vi checkade ut och tog bilen upp till parkeringen vid entréen till borgen och parkerade. Till minnestenen över de katarer som blev brända levande på bål borde vi väl ändå kunna ta oss.

Väl där klarnade det upp. Barnen tyckte det var jätteroligt med all snön och sprang före.

Slirigt, bött och halt var det - men vi tog oss upp! Barnen sprang hela tiden före oss så det var bara att springa efter!

Vi tog oss till ett par katarborgar till men den här resan fick mig att förstå att jag inte vill bo på ett ställe där det blir svårt att köra vintertid. Jag har helt inte nerver till det! Nej, de delar av Frankrike där det blir "riktig" vinter går bort. Dessutom högt belägna orter, jag har en fruktansvärd höjdskräck!

Vi besökte Rennes-le-Château, ett mycket märkligt ställe och tyckte Rennes-les-Baines, var charmigt, kanske delvis pga att vi träffade på ett så trevligt B&B ägt av danskar.

Dessutom tog vi oss en tur till Carcassonne igen. Trevligt, men för mycket turister även i mars. Det här är ett ställe jag gärna "har tillgång till", någon gång om året.

Vi lämnade vintern bakom oss och for vidare ner mot kusten och Collioure, en helt annan miljö!

Men nej, det här kändes inte riktigt rätt, inte Albi heller men runt Minervois började det brännas i alla fall. Men det var fortfarande på tok för tidigt för att på allvar fundera över vart vi vill flytta i framtiden!

Klart vi skall flytta tillbaka - men vart?

Att vi skall flytta tillbaka till Frankrike, om det bara går och vi lever och har hälsan, det har alltid varit klart. Men vart vi skall flytta, det har länge varit ett stort frågetecken. Visst längtar vi tillbaka till Bourgogne men man kan inte komma ifrån att det är ganska kallt där på vintern. Vi vill nog trots allt lite längre söderut när vi nu planerar för ett permanent boende. I vår vilda jakt på ett ställe som känns rätt har vi besökt många platser under många olika tider på året.

Ett av de ställen vi återkommit till under över 30 års tid, vid alla tidpunker på året, är Aigues Mortes. En plats som vi tycker väldigt mycket om, speciellt "off season" men där det är väldigt dyrt och dessutom väldigt många turister under sommartid. Och ärligt talat är det till en så liten ort vi vill flytta? Vi vill nog inte heller bo i Camargue, även om det är en intressant trakt för semester.

Både vinter och sommar har vi hälsat på Kung Ludvig den helige där han står på sin sockel mitt i fontänen.

De första gångerna vi kom till Camargue var det fortfarande vanligt med hästdragna vagnar på vägarna men det var många år sedan jag såg en sådan nu.

Nej, där vill vi nog inte bo men vi kommer gärna på besök och stannar några nätter på något litet mysigt hotell.

Huset vi köpte när vi flyttade hem.

Huset vi lämnade Frankrike för då? Jo, det är en liten korsvirkesgård i vinkel beläget uppe på Linderödsåsen.

Huset har en intressant historia som finns beskriven i Carl-Adam Nycops bok "Väcka, oroa, förarga : en tidningsmans memoarer". Carl-Adam och hans fru Margot köpte nämligen huset på 50-talet och lät totalrenovera det. De hade varit på besök hos Katja Geiger (Katja of Sweden) för ett tidningsrepotage. Katja och hennes familj bodde i en snarlik gård några hundra meter bort och under en promenad stötte de på huset som skulle bli vårt ca 50 år senare.

På 50-talet var vår lilla by vida känd eftersom Katja hade modevisningar på ängen i byn och drog till sig många av dåtidens stora stjärnor. Paret Nycop bidrog istället med många gästande kändisar från den politiska sfären och medievärlden.

När vi köpte huset var det i ganska stort behov av reparation, speciellt inomhus där inte mycket förändrats sedan familjen Nycops tid. Badrum och gästtoa fick vi ta tag i genast men köket, som jag verkligen längtade efter att byta, fick vänta eftersom taket behövde åtgärdas.

Huset är långt så det är inget litet tak vi pratar om!

Vi installerade dessutom jordvärme, vilket gjorde uppvärmningen betydligt billigare. Efter tio år med det gamla köket blev det till slut dags för ett nytt kök. Något som var väldigt efterlängtat. Lådfronterna lossnade och gångjärnen brakade så till slut hade vi inget val. Layouten av köket ändrade vi dock inte på, det fungerar perfekt som det är, vilket kanske inte är så underligt med tanke på att det designats av en kokboksförfattare.

Huset ligger på en höjd med skogen i ryggen och det är nära ut i naturen. Närmsta grannarna bor några hundra meter bort men vi bor inte isolerat. Vi har ca 1,5 km till byn där det finns lanthandel och café där det också ibland serveras mat. En pub i källaren har öppet lite då och då.

Det är klart att vi ibland längtar "hem" till Bissy-sous-Uxelles, men vi älskar också vårt skånska hus och det vill vi inte förlora. Så snart barnen flyttat så blir den s k Nycopskagården vår svenska bas men bo permanent vill vi göra Frankrike!

Trakten runt Bissy-sous-Uxelles.

Det finns mycket att se i södra Bourgogne så vi behövde inte ha långtråkigt, även om vi faktiskt ibland tog "semester från semestern" och gav oss iväg till Italien, Portugal och till andra delar av Frankrike. Vi var ju, trots allt, oftast där under 7 veckor! I grannbyn, Chapaize, 1,5 km bort, finns en av Frankrikes förnämsta romanska kyrkor. Den är byggd på 1000-talet, troligen av stenhuggare från Lombardiet.

Tvärs över dalen vilar Brancion uppe på sin kulle. Det är en supersöt, pitoresk by med värdshus och slott samt en annan vacker romansk kyrka, denna gång från 1100-talet. Byn är innesluten bakom en ringmur. Utsikten från kyrkan är verkligen magnifik!

Lancharre är en annan söt by med en intressant kyrka, dock bara halv! Man har helt enkelt rivit själva kyrkokroppen och bara bevarat koret. Byn är liten och man har helt enkelt inte haft råd att ha kvar den enorma kyrkan, som en gång tillhörde att förnämt nunnekloster grundat av herrarna på slottet i Brancion.

Längst söder ut i Maconnais, på gränsen till Beaujolais, ligger den fascinerande Solutré-klippan. Dit brukade vi göra utflykter ibland, en gång klättrade vi faktiskt upp till toppen. Nedanför klippan ligger några av de, i mitt tycke, bästa vingårdarna i trakten. Man framställer appellationen Pouilly-Fuissé.

Men mest var vi förstår bara hemma i byn. Paraden till byns monument över stupade och efterföljande "vin d'honneur" vid "quatorze juillet" (den franska nationaldagen) ville vi helst inte missa.

Trakten runt Cluny.

Att det blev i Bissy-sous-Uxelles vi hamnade var en ren tillfällighet. Det var Cluny och de böljande dalarna i södra Bourgogne som var utgångspunkten när vi letade hus. Cluny är en supertrevlig liten stad med knappt 5.000 invånare som en gång i tiden hade ett av världens mest betydande benediktinerkloster. Klosterkyrkan revs i början av 1800-talet och det finns numera bara rester kvar men det torn som fortfarande dominerar staden är imponerande. På 1500-talet var kyrkan kristenhetens största.

Cluny har gott om hus från medeltiden och runt stora delar av staden löper en ringmur. Överallt ser man hästar, i staden ligger nämnligen Les Haras National, där man fött upp hästar i stor skala ända sedan Napoleontiden. Sommartid anordnas uppvisningar som verkligen är sevärda.

Vår närmaste större by var Cormatin som har drygt 500 invånare. Där finns en liten matvarubutik, bagerier, barer och några restauranger/pizzeriaor. I Cormatin finns dessutom ett av traktens mer betydelsefulla slott.

Ville vi handla lite mer så begav vi oss istället till den lilla staden Saint- Gengoux-le-National, som är ungefär dubbelt så stor. När vi bodde i Bissy så fanns där i stort sett alla typer av butiker man kunde behöva och dessutom en hyfsat stor snabbköpsaffär men numera har man faktiskt fått en riktig stormarknad, såg vi vid vårt senaste besök. Dessutom fanns vårt närmaste Cave Coopérative där och det var ofta där vi handlade vårt vin.