Runt i Ardèche

Nästa morgon, efter en god och riklig frukost med bl a jordgubbar (de är i säsong i Frankrike nu) så gav vi oss iväg mot norväst, till Aubenas, en stad som inte förmådde imponera på oss. Och blåste gjorde det förstås. Vidare till Vogüé, en vacker liten by som vi genast kände var för liten. Det blev "amerikansk sightseeing" både där och i Balazuc, en annan lite söt stad med mycket turister sommartid. De här platserna måste vara en enda stor trafikstockning när turisterna hopas. Längre upp i bergen ville vi inte ta oss, vägarna var för smala och slingriga och så vill vi inte bo. Vi började stället dra oss söder över mot Vallon-Pont-d'Arc där vi åt lunch. Trevlig liten stad som skulle kunna vara tänkbar och det är definitivt också Barjac, en vacker liten renässansstad med många vackra byggnader. Vi drack kaffe vid marknadsplatsen och hittade lä så vi kunde sitta ute i solen!

Vidare till Aigèze, en liten dockstad med medeltida hus som huvudsaklingen är bebodda av konstnärer numera, vilket syns både på byggnaderna och på alla de otaliga gallerier som finns i den pyttelilla orten. Utsikten över floden är fantastisk men det är definitivt inte en ort man bor i, den är helt och hållet till för turister numera.

Det började bli sent på dagen och vi begav oss snabbt genom Pont-Saint-Esprit och Bagnols-sur-Cèze, två städer som inte kändes så särskilt charmiga. Via småvägar tog vi oss fram till Uzès, en stad vi verkligen skull kunna tänka oss att bo i men där vi tyvärr inte har råd att köpa det vi vill ha. Stanna över natten på ett hotell kan man dock alltid göra och vi parkerade i p-huset och gick snabbt till La Taverne de Sophie där vi övernattade i september. Jodå, vi kunde få ett rum utan att ha förbokat. På kvällen åt vi en god middag på Les Terroirs vid Place aux Herbes.

Tillbaka till Herault.

I februari 2020, under sportlovet, var vi tillbaka igen i Beziers. Tidpunkten var medvetet vald för att ge en bild av byarna runt Beziers under lågsäsong. Vi ville se vilka byar som känns levande, även vintertid, för det är ju då vi tänkt vara där.

Vi hade just, helt plötsligt och oväntat, förlorat vår hund och körde runt på landsbygden runt Beziers med tankarna uppfyllda av saknaden av en älskad liten Norwichterrier. Dessutom hade vårt äldsta dotter givit sig av till USA för att på sitt håll försöka läka sorgen och vårt andra barn hade vi lämnat ensamt med sorgen i Göteborg. Allt var upp och ned.

Det här påverkade säkert vårt omdöme av byarna vi besökte. Det viktigaste var nog att vi åter igen besökte Uzès och upptäckte att våren inte alls kommit lika långt där som i Beziers. Kanske var det bara en tillfällighet men faktum kvarstod, det var fortfarande vinter i Uzès när det var vår i Beziers!

Vi for hem till Beziers via Sommières, en stad jag läst mycket om, speciellt eftersom det var författaren Lawrence Durrells hem under många år. Men, nej, det kändes som en för liten ort vintertid.

Till slut kom vi nog till klarhet om att det faktiskt finns massor av fina små byar, runt om i Languedoc men att vi, som redan har en Skånegård, som vi vill behålla, nog skall byta ut vår lägenhet i Vasastaden i Göteborg mot en i Beziers … eller kanske Narbonne …eller möjligen Montpellier! Stadsmänniskor som vi är skall vi nog inte ha två hus och vi skall inte bo på landet, både Sverige och Frankrike. Så nu väntar vi bara på rätt tillfälle för att hitta en bra ”haussmannien-typ” av lägenhet i Occitanie.

Gard?

Lite besvikna över att inte ha fallit handlöst för någon av orterna vi besökt bestämde vi oss för att besöka onsdagsmarknaden i Uzès, borta i Gard. Den orten hade jag alltid varit nyfiken på men tanken på närheten till Pont-du Gard hade avhållit oss från ett besök. Inte så att vi inte gillar Pont-du Gard, tvärt om! Vi har båda studerat Medelhavsarkeologi så naturligtvis har vi besökt den fantastiska akvedukten. Flera gånger till och med. Men när man för 20-25 år sedan byggde ut anläggningen, anlade en jättelik parkeringsplats och byggde museum så försvann vårt favorithotell, Le Vieux Moulin.

Jag tror hotellet har öppnats nu igen men det blir aldrig det samma. Det var inte det lyxigaste eller vackraste, men det var mysigt och hade den mest fantastiska utsikt, direkt ut över Pont du Gard. I gryningen var utsikten magisk! Det var på den tiden det inte var särskilt många turister som hittade dit och tidiga morgnar kunde man bad i floden vid akvedukten.

Vi gav oss iväg ganska tidigt och kom fram till Uzès en stund före lunchtid. Jag föll handlöst! Så här skulle det kännas, här kändes allting bara helt rätt!

Men i Gard skulle vi ju inte bo! Både jag och maken minns med fasa att par dagar tillbringade i Avignontrakten sommaren 1990. Vi hade kört sönder bilen i en liten stad en bit utanför Avignon och satt fast i hettan på slätten vid Rhône.

Efter lunch på det charmig torget i Uzès tog vi oss tillbaka till Beziers. I Uzès är det dyrt med lägenheter/hus men vi bestämde oss för att hålla ögonen öppna för området.