onsdag 31 mars 2021

Är Lyon för långt norr ut?

Det känns så, men jag gillar Lyon. Jag kan inte säga att jag varit där ofta, trots att vi bara bodde 10 mil därifrån. Första gången jag var i Lyon var 1973. Jag var på bussresa med mina föräldrar, det var precis innan jag skulle börja gymnasiet och jag var totalt fokuserad på detta och inte själva resan eller vad vi såg (det var då jag var i Paris för första gången också). Lyon minns jag mest som en franska storstad, vilken som helst men en fäbless för inälvsmat (vilket jag inte gillar). Jag minns dock att jag bara älskade husen i ”haussmannian” stil.

Under de första av våra år i Bourgogne var Lyon bara bilköer, för att inte säga en total trafikstockning, hamnade man i Lyon rusningstid stod det still i timmar. Jag minns en gång när jag höll på att kissa på mig! Panik! Jag skydde Lyon som pesten efter det.

Lyon var också lika med flygplats under många år. Det var många gånger dit våra gäster kom eller dit vi åkte för att resa på någon extra semester mitt i semestern (Rom, Lissabon etc), vi var ju oftast i huset under 6-7 veckor.

En sommar skulle vi lämna av en vän, som är medelhavsarkeolog, på Lyon-Saint Exupéry så vi passade på att besöka Lugdunum, den gallo-romerska utgrävningen i Fourvière. Jättekul för en latinlärare och en före detta student i Antikens kultur och samhällsliv!

Jo, jag skulle nog kunna tänka mig att bo i Lyon eller kanske Vienne … Men är det för kallt på vintern?

lördag 20 mars 2021

Tillbaka till Herault.

I februari 2020, under sportlovet, var vi tillbaka igen i Beziers. Tidpunkten var medvetet vald för att ge en bild av byarna runt Beziers under lågsäsong. Vi ville se vilka byar som känns levande, även vintertid, för det är ju då vi tänkt vara där.

Vi hade just, helt plötsligt och oväntat, förlorat vår hund och körde runt på landsbygden runt Beziers med tankarna uppfyllda av saknaden av en älskad liten Norwichterrier. Dessutom hade vårt äldsta dotter givit sig av till USA för att på sitt håll försöka läka sorgen och vårt andra barn hade vi lämnat ensamt med sorgen i Göteborg. Allt var upp och ned.

Det här påverkade säkert vårt omdöme av byarna vi besökte. Det viktigaste var nog att vi åter igen besökte Uzès och upptäckte att våren inte alls kommit lika långt där som i Beziers. Kanske var det bara en tillfällighet men faktum kvarstod, det var fortfarande vinter i Uzès när det var vår i Beziers!

Vi for hem till Beziers via Sommières, en stad jag läst mycket om, speciellt eftersom det var författaren Lawrence Durrells hem under många år. Men, nej, det kändes som en för liten ort vintertid.

Till slut kom vi nog till klarhet om att det faktiskt finns massor av fina små byar, runt om i Languedoc men att vi, som redan har en Skånegård, som vi vill behålla, nog skall byta ut vår lägenhet i Vasastaden i Göteborg mot en i Beziers … eller kanske Narbonne …eller möjligen Montpellier! Stadsmänniskor som vi är skall vi nog inte ha två hus och vi skall inte bo på landet, både Sverige och Frankrike. Så nu väntar vi bara på rätt tillfälle för att hitta en bra ”haussmannien-typ” av lägenhet i Occitanie.

tisdag 9 mars 2021

Gard?

Lite besvikna över att inte ha fallit handlöst för någon av orterna vi besökt bestämde vi oss för att besöka onsdagsmarknaden i Uzès, borta i Gard. Den orten hade jag alltid varit nyfiken på men tanken på närheten till Pont-du Gard hade avhållit oss från ett besök. Inte så att vi inte gillar Pont-du Gard, tvärt om! Vi har båda studerat Medelhavsarkeologi så naturligtvis har vi besökt den fantastiska akvedukten. Flera gånger till och med. Men när man för 20-25 år sedan byggde ut anläggningen, anlade en jättelik parkeringsplats och byggde museum så försvann vårt favorithotell, Le Vieux Moulin.
Jag tror hotellet har öppnats nu igen men det blir aldrig det samma. Det var inte det lyxigaste eller vackraste, men det var mysigt och hade den mest fantastiska utsikt, direkt ut över Pont du Gard. I gryningen var utsikten magisk! Det var på den tiden det inte var särskilt många turister som hittade dit och tidiga morgnar kunde man bad i floden vid akvedukten.

Vi gav oss iväg ganska tidigt och kom fram till Uzès en stund före lunchtid. Jag föll handlöst! Så här skulle det kännas, här kändes allting bara helt rätt!
Men i Gard skulle vi ju inte bo! Både jag och maken minns med fasa att par dagar tillbringade i Avignontrakten sommaren 1990. Vi hade kört sönder bilen i en liten stad en bit utanför Avignon och satt fast i hettan på slätten vid Rhône.

Efter lunch på det charmig torget i Uzès tog vi oss tillbaka till Beziers. I Uzès är det dyrt med lägenheter/hus men vi bestämde oss för att hålla ögonen öppna för området.

fredag 5 mars 2021

Hérault och Aude då?

Efter turen till Dordogne började vi fundera på trakten väster om Rhônedeltat istället, bortom Camargue. Carcassonne och trakten däromkring kände vi ju till ganska bra, Montpellier också men biten däremellan hade vi bara kört bil igenom en enda gång, 1990. Ju mer jag läste på om trakten kring Beziers desto mer nyfiken blev jag. En fransyska i släkten talade dessutom om området i varma ordalag.

Sagt och gjort, nästa tur till Frankrike gick till Toulouse där vi hyrde en bil för att köra till Beziers där vi hyrt en liten lägenhet. Det var påsk och underbart vårväder.

I Beziers kände vi genast oss hemma! Vi behövde inte lång tid på oss för att känna att här, här kan vi nog faktiskt bo! Nu var ju egentligen tanken att hitta ett litet byhus i en mindre ort och inte en lägenhet i en relativt stor stad. De följande dagarna satte vi alltså ut på landet för att försöka bilda oss en uppfattning om hur de små orterna runt omkring kändes. Tyvärr kändes de flesta ganska öde och folktomma! Nej, det blev ingen omedelbar förälskelse vad det gällde någon av dem. Mest besviken blev jag nog på Pezenas, som inte med bästa vilja i världen kunde kallas öde utan mer som en ordentlig turistfälla.
Marseillan, upplevde jag inte heller så trevlig som jag trott. Dessutom kändes det som om halva ortsbefolkning talade svenska.
Agde var bara ett stort vägarbete, men det tar ju slut någon gång i alla fall.
Lodève låg för långt upp i bergen. Det gjorde Roquebrun och Olargues också.
Sète upplevde jag som en enda stor trafikstockning, dessutom är det ju en ganska stor stad, det också.

Med andra byar, som Saint-Geniès-de-Fontedit och Saint-Pons-de-Mauchiens, var det precis tvärt om, de var på tok för små. Vi vill ju ha gångavstånd till bageri, restaurang och sådan service. Marknad en gång i veckan är också att krav.

tisdag 2 mars 2021

Västra Frankrike?

Provence besökte vi ganska ofta när vi bodde i Bourgogne, vi brukade helt enkelt ta en tur ner och tillbringa några dagar i trakten kring Bonnieux, Lacoste, Gordes och till och med så långt öster ut som Vence. Det här var ju tiden när Peter Mayle var som mest i ropet, så hur skulle vi kunnat undvika det? Att bo där föll oss dock aldrig in, dessutom är det relativt dyra områden, även om man inte är nära kusten.

När barnen var riktigt små var vi på en tur till Charente-Maritime och Dordogne. Då låg emellertid mer fokus på att få resan att fungera med små barn så vi återvände 2018 och tog oss en rejäl tur runt Dordogne-trakten, något som jag hoppades väldigt mycket på! Hemma kändes det helt rätt! Och det var förhållandevis rimliga priser på husen vi såg på nätet.

Vi tog oss dit via Limousin och modet sjönk hos mig. Skog, skog och mera skog. Uppvuxen som jag är i Småland så är barrskog inte något som jag uppskattar. Felletin i Creuse var en av orterna som jag sett ett par intressanta hus i och själva staden var trevlig, men läget kändes helt fel. Aubusson var också en trevlig stad.

Jag vet inte varför det kändes som vi var otroligt långt bort hela tiden. Städerna var fantastiskt fina, som Bergerac, t ex. men det kändes som om vi skulle vara isolerade från resten av Europa där borta. Vi reste genom mängder av supersöta så byar och mindre städer såsom Monpazier, Villefranche du Périgord, Belvès och Domme.

Vi övernattade i Rocamadour, ett ställe som naturligtvis var superturistiskt, tillskillnad från Cahors som vi tyckte riktigt mycket om.

Men känslan av att vara långt bort från allting, kanske framför allt långt bort från den italienska gränsen och möjligheten att lätt kunna ge sig ut på kortare tripper, stannade kvar hos oss. Trakten kring Albi besökte vi tio år tidigare så i Cahors vände vi norr ut igen. Vi kom till Collonges-la-Rouges, en otroligt söt liten by.

Turenne besökte vi redan på turen femtonår tidigare och den var lika söt nu som då. Vi stannade till och gick en promenad i staden.

Själva staden Corrèze skulle jag kunna bo i. Vi såg ett hus som var till salu och som jag definitivt skulle kunna tänka mig, men då måste de flytta på Corrèze först! Skog och åter skog runt omkring.
<

Tillslut återstod inte annat än att modstulna vända hemåt. Nej, Dordogne-trakten passar inte oss. På vägen hem passerade vi Cluny och jag började undra om det bästa kanske, trots allt, vore att köpa något nytt i Södra Bourgogne. Bita i det sura äpplet och ta de kallare vintrarna, på gott och ont.

Ytterligare ett lass till återvinningen

Så har ytterligare ett lass åkt till återvinningen. Det började med att vi behövde en byrå i Skåne, samtidigt som vi fick ett spelbord och e...