Tillbaka till Herault.

I februari 2020, under sportlovet, var vi tillbaka igen i Beziers. Tidpunkten var medvetet vald för att ge en bild av byarna runt Beziers under lågsäsong. Vi ville se vilka byar som känns levande, även vintertid, för det är ju då vi tänkt vara där.

Vi hade just, helt plötsligt och oväntat, förlorat vår hund och körde runt på landsbygden runt Beziers med tankarna uppfyllda av saknaden av en älskad liten Norwichterrier. Dessutom hade vårt äldsta dotter givit sig av till USA för att på sitt håll försöka läka sorgen och vårt andra barn hade vi lämnat ensamt med sorgen i Göteborg. Allt var upp och ned.

Det här påverkade säkert vårt omdöme av byarna vi besökte. Det viktigaste var nog att vi åter igen besökte Uzès och upptäckte att våren inte alls kommit lika långt där som i Beziers. Kanske var det bara en tillfällighet men faktum kvarstod, det var fortfarande vinter i Uzès när det var vår i Beziers!

Vi for hem till Beziers via Sommières, en stad jag läst mycket om, speciellt eftersom det var författaren Lawrence Durrells hem under många år. Men, nej, det kändes som en för liten ort vintertid.

Till slut kom vi nog till klarhet om att det faktiskt finns massor av fina små byar, runt om i Languedoc men att vi, som redan har en Skånegård, som vi vill behålla, nog skall byta ut vår lägenhet i Vasastaden i Göteborg mot en i Beziers … eller kanske Narbonne …eller möjligen Montpellier! Stadsmänniskor som vi är skall vi nog inte ha två hus och vi skall inte bo på landet, både Sverige och Frankrike. Så nu väntar vi bara på rätt tillfälle för att hitta en bra ”haussmannien-typ” av lägenhet i Occitanie.