Luberon till Aix-en-Provence

Efter frukost på hotellet följde en lugn och trevlig promenad genom gamla Apt till parken där bilen stod parkerad.

Vi begav oss därefter till Pont Julien, en gammal romersk bro från tiden kring vår tideräknings början. Via Domitia gick här så det finns en hel del romerska lämningar i trakten.

Vidare till Lacoste, där ruinen efter Markis de Sades slott vakar över landskapet. Vi drack en kopp kaffe på terassen tillcaféet med den vackra utsikten innan vi fortsatte till Bonnieux. Båda byarna är vackra och populära bland turister men idag var det ganska lugnt.

Via slingrande vägar for vi sedan ner till Lourmarin, i hjärtat av ”Peter Mayle country”. På kyrkogården i Lourmarin var vi dock mer eller mindre ensamma och inga andra brydde sig om Albert Camus grav.

Eftersom vi hade ganska gott om tid bestämde vi oss för att åka till Manosque för lunch. Uteserveringen vid den vackra stadsporten låg i lä så vi kunde sitta ute och njuta av solskenet.

En mycket trevlig liten ort, precis som de flesta i det här området. Efter lunch begav vi oss till Aix-en-Provence där vi bokat in oss på ett betydligt bättre hotell än det i Apt. Entrén är verkligen storslagen, hotellet ligger nämnligen i kapellet till ett f d Augustinerkloster.

Så här långt har Aix verkligen imponerat på mig. Maken har varit här förut även om det var över 50 år sedan.

Hemma igen!

Valborgsmässoaftonen 2024. Från det försommarvackra Ladbergen där syrenerna blommade till köerna på motorvägen som var både många och långa.

Via broarna kom vi hem till Huaröd just när mörkret föll.

Det blev en kortare tur än vi beräknat men nu känner vi oss mätta på upplevelser och vi har hittat det vi letade efter: det genuint franska.

Genom Luxemburg och Tyskland.

Dagen har varit ganska ointressant, vilket är bra när man bara skall förflytta sig mellan punkt A och B. I Luxemburg behövde vi dock köa i nästan en mil pga en trafikolycka. Efter en bra bit över en halvtimmes rullande i ett par km/h hade jag nästan kramp i vänstervaden och var glad när vi kunde köra på igen. Väl en bit upp i Tyskland ringde vi vårt vanliga hotell utanför Ladbergen för att beställa rum och då började det hända saker! Allt var upptaget för ovanlighetens skull (de har bara tre rum). Snabbt letade vi upp alternativ två, ett annat hotell i själva byn Ladbergen. Av någon underlig anledning hittade vi inte telefonnr dit och det gick inte att boka via några bokningssidor. På Google Maps stod det markera som ”Permanent stängt”. Men jag såg ju hotellet i torsdags kväll när vi passerade! Det stod fortfarande Gasthof på dörren och hotellskylten dit fanns fortfarande kvar. Varför skulle ett hotell som funnits sedan tiden före Westfaliska freden plötsligt lägga ner? Vi beslöt att åka dit på vinst och förlust, bara för att upptäcka att det blivit flyktingboende för människor från Ukraina. Samma sak gällde det andra hotellet i byn. I utkanten av motorvägen finns dock ett motell, snabbt iväg dit. Allt var helt automatiskt där, check-in via automat etc. Nej, tack, det orkar jag bara inte med. Istället ringde vi till ett femte ställe inte så långt ifrån.

Ägaren svara på telefon men var inte vid hotellet, som i och för sig var öppet men utan personal. Restaurangen var dessutom stängd precis som i princip alla andra it trakten eftersom det är måndag. Detta visste inte vi, av någon underlig anledning har vi tydligen aldrig passerat ”Münsterland” på en måndag under alla de 35 år vi rest förbi här minst en gång om året.

Han berättade dock att om vi ville bo på hotellet ändå så fanns det en nyckel gömd bakom huset, den kunde vi ta och så fixar han allt annat i morgon vid frukosten. Han tipsade dessutom om en grekisk restaurang i närheten som faktiskt har öppet så här på måndagskvällen. Allting slutade bra och nu skall vi mätta och belåtna snart gå och lägga oss. Allt blir inte alltid som man planerat!

På hemväg.

Den 28/4. Regnet öste ner hela natten men vi kunde sitta på balkongen på vårt Chambre d'hôtes i Fayence och äta frukost i alla fall.

Nu är var dock mätta på upplevelser och eftersom det var disigt och mer regn skulle komma så bestämde vi oss för att ta den säkra vägen hem, lämna bergen och köra motorvägen efter kusten istället.

Vi startade från Fayence i mulet väder men väl nere på motorvägen började solen skina och det var riktigt fint väder med +16 en bra stund.

Vid Brignoles började det mulna på, vid Aix-en Provence kom regnet och strax efter Orange satte det i på allvar.

Det blev sedan bara värre och värre upp mot Lyon, då hade förstås jag tagit över ratten och det finns en okänd naturlag som säger att om jag kör så öppnas himmelens portar. Det var inte bara vi som tyckte det var jobbigt, rastplatserna var fulla och det var svårt att få plats att parkera för att pausa.

Periodvis var det riktigt besvärligt och vi var verkligen tacksamma över att vi tagit beslutet att lämna Route Napoleon till en annan gång. Skulle trafikförhållandena vara så illa på den kurviga, smala och hårt trafikerade vägen så skulle det vara rent farligt, dessutom hade vi inte haft något nöje av resan och inte kunnat njuta av de vackra utsikterna. Med en viss möda och i lugn takt (trafiken flöt på i 80-90 km/h på motorvägen som högst) kom vi i alla fall till Macôn där regnet upphörde. Mot kvällen anlände vi till ett enkelt motorvägshotell utanför Dijon där vi skall sova några timmar.

Marknad i Carcès och sedan vidare till Fayence.

Dagens huvudgrej var marknaden i Carcès.

Jättetrevlig, autentisk marknad utan krimskras och turistprylar. Efter detta for vi runt i en del byar vi inte hunnit med tidigare, som t ex Correns och Callas. Båda trevliga. Till slut landade i I Fayence för natten.

Middagen åt vi på den trevliga restaurangen Le Provencale.

Nu vänder vi hemåt. Längre österut vill vi inte och vi känner att vi "hittat Frankrike" igen! Dessutom har mina luftrörsproblem inte blivit bättre. Jag behöver hem till doktorn!