Nu är vi på G igen!

Äntligen blev det lite mer rensat i Huaröd i alla fall. Ett fullt lass till återvinningen och till Erikshjälpen i Kristianstad i går. Så skönt! Det måste rensas i huset i Skåne också, inte bara i Göteborg.

Limbo!

Det är där jag/vi befinner oss! Jag orkar inte längre rensa och sortera. Det är bara jag som gör det, de andra jobbar. När skall N komma iväg till USA och när skall det andra barnet kunna köpa en egen lägenhet? Det verkar som om vi i alla fall får vänta ett halvår till tills maken kan gå i pension. Under tiden försöker jag få ut så mycket kvalitetstid jag kan med barnen (som inte är barn längre) och göra så mycket jag kan här i Sverige. Men målet är ju ändå den där trädgårdsstolen i Frankrike där jag vill vara.

Bretagne, Loire, Bourgogne

I rensningen kom till slut turen till ett skåp med album och fotografier. Naturligtvis inget som vi skall göra oss av med, men lite bättre ordning skadar aldrig. Bland bilderna fanns foton från sommaren 1989, året innan vi köpte vårt franska hus, tillika sommaren då vi, under några veckor, hyrde hus i Bretagne, nära Finistère.

Vi gjorde en utflykt till Île-Molène, badade och åt färska skaldjur.

Vi åkte också en tur till Rennes och gick på bocante. På Mont-Saint-Michel stannade vi övernatten och såg tidvattnet komma in.

På hemvägen tog vi en tur genom Loire, såg slott efter slott och fortsatte så genom Morvan till Bourgogne. Det var första gången jag verkligen SÅG Bourgogne och insåg hur vackert vingårdarna ligger. Vi besökte l'Hôtel-Dieu (Hospices de Beaune) och provade viner lite här och var.

Det var under den här resan vi började förälska oss i Frankrike. Fortfarande drömde dock maken om ett hus i Italien och om någon frågat mig så hade jag valt ett hus i England. Det var inte på något sätt första gången vi var i Frankrike, inte för någon av oss. Jag hade visserligen bara varit i Paris två gånger och sedan rest med buss ner till Nice, men maken hade läst franska på universitetet i Caen, så han kände ganska väl till livet i Frankrike.

Tröstlöst arbete ...

Trots att vi rensar och rensar och att kasse efter kasse går ut genom dörren så känns det ändå inte som om vi kommer någonstans. Jag är bara så trött! Försöker trösta mig med att det snart blir bättre, när ljuset kommer tillbaka. Någongång skall vi väl ändå känna att det går framåt och att vi är klara med ett delmål i alla fall.

Källaren är bara klar till knappa hälften. Mer kan vi inte göra förrän nästa gång det kommer en container till bostadsrättsföreningen. Den som står på gården nu är full av julgranar. Håhå, ja ja ...

Vi rensar vidare ...

Det gäller att ta vara på att äldsta dottern forfarande inte kommit iväg till USA, hon är nämligen en fena på att rensa. Totalt osentimental, vilket man inte kan säga om maken och mig. Vi gör dock så gott vi kan och börjar så sakta ta oss inåt i källarförådet.

Det är inte klokt vad prylar man kan samla på sig när man bor kvar på samma ställe i närmare 25 år och får två barn under tiden. Har man dessutom då svårt att slänga saker så blir det etter värre. Nu har i alla fall första lasset hamnat i containern på gården, som lämpligt nog sattes upp under en vecka av bostadsrättsföreningen. Ett andra lass (främst mängder med skor, alla mina) har rest till Saronkyrkans loppis.

Idag har jag gett mig på en av alla de bokhyllor som finns här hemma och har plockat ihop en kasse att skänka bort. Risken är bara att maken, när han kommer hem från jobbet, plockar upp en hel del igen. Usch, jag behöver verkligen peppning för det här! Maken är inte till någon hjälp direkt ...

Han har å andrea sidan ett eget litet projekt. Han har hittat en låda med brev och vykort från gamla vänner/flickvänner som legat nedpackat sedan vi flyttade ihop för nästan 35 år sedan. Nu gör han en nostalgitripp på egen hand.