Nu är det allvar!

Det blev ett långt uppehåll när luften gick ur oss. Vår ena dotter blev sjuk och vi vare sig orkade eller hade tid att tänka på flytt. Egentligen skulle vi tillbringat mer eller mindre hela maj 2025 i Provence men det hela fick avbokas i sista minuten för då blev läget verkligen allvarligt. Tack och lov så har allting gått bra och hon mår bättre. Själva är vi så trötta att vi tappat all initiativförmåga. Tack och lov så har vi en dotter till och hon är fylld av energi för vad som nu har hänt satte plötsligt blåslampa i baken på oss. Bostadsrättsföreningen satte igång ett stambyte och började i källarlokalerna. Vårt källarförråd behöver alltså tömmas och det är det vi håller på med nu.

Vårt förråd var proppfullt och längst in hade vi inte varit på dryga tjugufem år. Nu har vi alltså inget val, den 16/2 måste förrådet vara tomt! Under två månader kommer vi att få tillgång till ett öppet utrymme i de lokaler som tidigare inrymde universitetets skrivsalar och annat, men vi måste ju rensa ut så mycket som möjligt. En hel del skall naturligtvis ner till Skåne men just nu är det för lerigt där nere för att man skall kunna köra ner med en liten lastbil (vår nya bil har tyvärr ingen dragkrok). Vi kör lass efter lass till både Myrorna och återvinningen. I vanlig ordning är det böckerna som utgör det största problemet. Vi har så svårt för att slänga böcker, men ingen vill ju ha dem!

Hemma igen!

Valborgsmässoaftonen 2024. Från det försommarvackra Ladbergen där syrenerna blommade till köerna på motorvägen som var både många och långa.

Via broarna kom vi hem till Huaröd just när mörkret föll.

Det blev en kortare tur än vi beräknat men nu känner vi oss mätta på upplevelser och vi har hittat det vi letade efter: det genuint franska.

Genom Luxemburg och Tyskland.

Dagen har varit ganska ointressant, vilket är bra när man bara skall förflytta sig mellan punkt A och B. I Luxemburg behövde vi dock köa i nästan en mil pga en trafikolycka. Efter en bra bit över en halvtimmes rullande i ett par km/h hade jag nästan kramp i vänstervaden och var glad när vi kunde köra på igen. Väl en bit upp i Tyskland ringde vi vårt vanliga hotell utanför Ladbergen för att beställa rum och då började det hända saker! Allt var upptaget för ovanlighetens skull (de har bara tre rum). Snabbt letade vi upp alternativ två, ett annat hotell i själva byn Ladbergen. Av någon underlig anledning hittade vi inte telefonnr dit och det gick inte att boka via några bokningssidor. På Google Maps stod det markera som ”Permanent stängt”. Men jag såg ju hotellet i torsdags kväll när vi passerade! Det stod fortfarande Gasthof på dörren och hotellskylten dit fanns fortfarande kvar. Varför skulle ett hotell som funnits sedan tiden före Westfaliska freden plötsligt lägga ner? Vi beslöt att åka dit på vinst och förlust, bara för att upptäcka att det blivit flyktingboende för människor från Ukraina. Samma sak gällde det andra hotellet i byn. I utkanten av motorvägen finns dock ett motell, snabbt iväg dit. Allt var helt automatiskt där, check-in via automat etc. Nej, tack, det orkar jag bara inte med. Istället ringde vi till ett femte ställe inte så långt ifrån.

Ägaren svara på telefon men var inte vid hotellet, som i och för sig var öppet men utan personal. Restaurangen var dessutom stängd precis som i princip alla andra it trakten eftersom det är måndag. Detta visste inte vi, av någon underlig anledning har vi tydligen aldrig passerat ”Münsterland” på en måndag under alla de 35 år vi rest förbi här minst en gång om året.

Han berättade dock att om vi ville bo på hotellet ändå så fanns det en nyckel gömd bakom huset, den kunde vi ta och så fixar han allt annat i morgon vid frukosten. Han tipsade dessutom om en grekisk restaurang i närheten som faktiskt har öppet så här på måndagskvällen. Allting slutade bra och nu skall vi mätta och belåtna snart gå och lägga oss. Allt blir inte alltid som man planerat!

På hemväg.

Den 28/4. Regnet öste ner hela natten men vi kunde sitta på balkongen på vårt Chambre d'hôtes i Fayence och äta frukost i alla fall.

Nu är var dock mätta på upplevelser och eftersom det var disigt och mer regn skulle komma så bestämde vi oss för att ta den säkra vägen hem, lämna bergen och köra motorvägen efter kusten istället.

Vi startade från Fayence i mulet väder men väl nere på motorvägen började solen skina och det var riktigt fint väder med +16 en bra stund.

Vid Brignoles började det mulna på, vid Aix-en Provence kom regnet och strax efter Orange satte det i på allvar.

Det blev sedan bara värre och värre upp mot Lyon, då hade förstås jag tagit över ratten och det finns en okänd naturlag som säger att om jag kör så öppnas himmelens portar. Det var inte bara vi som tyckte det var jobbigt, rastplatserna var fulla och det var svårt att få plats att parkera för att pausa.

Periodvis var det riktigt besvärligt och vi var verkligen tacksamma över att vi tagit beslutet att lämna Route Napoleon till en annan gång. Skulle trafikförhållandena vara så illa på den kurviga, smala och hårt trafikerade vägen så skulle det vara rent farligt, dessutom hade vi inte haft något nöje av resan och inte kunnat njuta av de vackra utsikterna. Med en viss möda och i lugn takt (trafiken flöt på i 80-90 km/h på motorvägen som högst) kom vi i alla fall till Macôn där regnet upphörde. Mot kvällen anlände vi till ett enkelt motorvägshotell utanför Dijon där vi skall sova några timmar.

Marknad i Carcès och sedan vidare till Fayence.

Dagens huvudgrej var marknaden i Carcès.

Jättetrevlig, autentisk marknad utan krimskras och turistprylar. Efter detta for vi runt i en del byar vi inte hunnit med tidigare, som t ex Correns och Callas. Båda trevliga. Till slut landade i I Fayence för natten.

Middagen åt vi på den trevliga restaurangen Le Provencale.

Nu vänder vi hemåt. Längre österut vill vi inte och vi känner att vi "hittat Frankrike" igen! Dessutom har mina luftrörsproblem inte blivit bättre. Jag behöver hem till doktorn!