Hérault och Aude då?

Efter turen till Dordogne började vi fundera på trakten väster om Rhônedeltat istället, bortom Camargue. Carcassonne och trakten däromkring kände vi ju till ganska bra, Montpellier också men biten däremellan hade vi bara kört bil igenom en enda gång, 1990. Ju mer jag läste på om trakten kring Beziers desto mer nyfiken blev jag. En fransyska i släkten talade dessutom om området i varma ordalag.

Sagt och gjort, nästa tur till Frankrike gick till Toulouse där vi hyrde en bil för att köra till Beziers där vi hyrt en liten lägenhet. Det var påsk och underbart vårväder.

I Beziers kände vi genast oss hemma! Vi behövde inte lång tid på oss för att känna att här, här kan vi nog faktiskt bo! Nu var ju egentligen tanken att hitta ett litet byhus i en mindre ort och inte en lägenhet i en relativt stor stad. De följande dagarna satte vi alltså ut på landet för att försöka bilda oss en uppfattning om hur de små orterna runt omkring kändes. Tyvärr kändes de flesta ganska öde och folktomma! Nej, det blev ingen omedelbar förälskelse vad det gällde någon av dem. Mest besviken blev jag nog på Pezenas, som inte med bästa vilja i världen kunde kallas öde utan mer som en ordentlig turistfälla.

Marseillan, upplevde jag inte heller så trevlig som jag trott. Dessutom kändes det som om halva ortsbefolkning talade svenska.

Agde var bara ett stort vägarbete, men det tar ju slut någon gång i alla fall.

Lodève låg för långt upp i bergen. Det gjorde Roquebrun och Olargues också.

Sète upplevde jag som en enda stor trafikstockning, dessutom är det ju en ganska stor stad, det också.

Med andra byar, som Saint-Geniès-de-Fontedit och Saint-Pons-de-Mauchiens, var det precis tvärt om, de var på tok för små. Vi vill ju ha gångavstånd till bageri, restaurang och sådan service. Marknad en gång i veckan är också att krav.